Min bekännelse

10

Alltså. Jag vet inte hur jag ska börja det här blogginlägget. Jag vet inte ens om jag ska eller borde skriva det. Men jag tror jag behöver bryta min tystnad för det har varit tyst från mig. Mycket tyst. Både här, på mina båda facebooksidor och mina nyhetsbrev. Och jag tror det är för att jag skäms.

Att hålla på med personlig utveckling är emellanåt tufft. Riktigt tufft. Speciellt när vi möter sådant vi inte gärna vill se hos oss själva. Att erkänna vissa saker för sig själv är något av det jobbigaste och svåraste en kan göra. I alla fall tycker jag det. Och i den personliga utvecklingsprocessen kommer vi åt djupare och djupare lager av saker vi trott vi varit klara med. Vi skalar en lök kan man säga.

Sedan jag kom hem från Gotland har jag gjort val som fört mig bort från mig själv, från delar av mig själv, mitt sanna Jag som jag upptäckte där. Valen har grundat sig i en djup rädsla och värderingar om vem jag Är, vad jag borde och inte borde göra, mitt värde och hur jag ska klara mig själv. Jag nr trott att jag har varit stark och självständig, men detta året har jag gett bort min egna kraft på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Och jag har lagt mycket av ansvaret utanför mig själv.

Det här året har präglats av att allting händer så snabbt, mycket rensning, energihöjningar och saker som kommer till ytan. För mig har de djupa program och värderingar som jag burit med mig och navigerat efter sedan jag var liten, verkligen utmanats av det som sker. Jag har inte vågat släppa taget utan försökt kontrollera, styra, undvika, göra om mig och hackat, t.o.m slagit på mig själv verbalt med mina tankar för att fixa, ordna, lösa min situation. Resultatet har bara blivit att jag tappat bort mig själv och utsatt min kropp för stora påfrestningar pga stressen som uppstått inom mig. 

Jag har också förskjutit de delar av mig själv som naturligt är jag och som jag skapat, gjort och tycker är kul. Som min bok, kontakten med naturen, meditationer, leda och möta andra.

Jag har ingen annan att skylla på. Det finns många saker jag inte tagit ansvar för som jag behöver kliva in och göra jobbet kring, fast det är jobbigt. För jag har undvikit det. Och många saker jag känner stor skam och skuld för. Både saker jag inte borde känna det för och saker där jag då undvikit ansvaret för.

Allt det här innebär också att jag känner att jag lever inte som jag lär. Och inte är sann med mig själv. Det gör att jag inte velat dela med för jag har skämts inför människor att jag själv inte har kunnat använda allt det jag erbjuder och vill dela med mig av till andra på ett bra sätt. Jag har känt mig som en bluff. Det gör jag även idag. 

Att skriva detta är jäkligt jobbigt för jag vill inte att människor ska se det här. Men det sägs att det är i ljuset trollen spricker. Så här är min bekännelse och anledningen till att jag delar det. Jag är bara människa och jag har mina rädslor och demoner att brottas med. Jag gör fel, jag undviker ansvar och vill skylla i frång mig jag med. Jag har gjort mig till ett offer för mina omständigheter och vpgar inte ta tag i det. Jag har mycket kvar att lära och jag blir aldrig färdig. Min utmaning nu är att förlåta mig själv och det jag gjort, att försonas med det som varit och den jag ÄR, samt kliva in i ansvaret för mitt egna liv.

Jag är inte bättre än så här! Men jag är bra ändå.❤

Tack du fina läsare som tog dig tid att läsa ändå hit. En god jul önskar jag dig. 💗

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

10 kommentarer

  1. Cristina Andersson on

    Du är modig och en bra förebild genom att skriva detta! Vi har alla skam och skuld att hantera och det är bra för oss att förstå att vi inte är själv om de känslorna. Precis som du skriver, så spricker trollen i ljuset och den lättnad som blir, överväger all rädsla som finns, innan vi törs berätta.
    Så himla gött (värmländska 😊) för dej att få kontakt med dej själv igen❤

  2. Tack att du delar dessa tankar. Det gör att jag inte känner mig lika ensam inte lika misslyckad, Skam och skuld bär även jag och brottas med att finna mig själv och förlåta mig mitt i detta.
    fint att komma upp igen med näsan över vattenytan.
    Simma lugnt och kramar till dig <3

    • Tack Maria ❤
      Ja ofta när vi går där tysta så tror vi att vi är själva och att andra skulle döma oss, men den som dömer oss mest är oftast tyvärr vi själva. Kram till dig! 🤗💖

  3. Tack för att du delar detta med oss som läser. Det gör bara dina texter ännu mer trogivna och sanna. Det är modigt och du visar en enorm styrka. Kram

Lämna en tanke